Den dagen alla är lycklig lär nog aldrig existera, speciellt inte när olyckor sällan kommer ensam, det är nog så att då saker går bra väntar man på att det ska bli dåligt och när allt går dåligt då klagar man på att allt går dåligt.

Komiskt.

Man kan alltid välja att att att att ändra det man är missnöjd med, men tyvärr har man alltid ursäkter, vissa bra ursäkter som inte ens är ursäkter utan verklighet som tex sjukdom, sedan ursäkter på ursäkter för att man inte vill ta sitt egna ansvar över hur ens liv påverkar alla andra.

Det inser inte alla, att när man är i en grupp påverkar ens handlingar alla på de ena eller det andra sättet, grupperna kan vara familj/släkt/vänner/jobbkollegor m.m