Jag är kär i idén av kärlek.

Jag känner att i 9 fall av 10 så är kärleken bara en illusion.

Och oftast gör illusionen om kärlek oss mer sårbara och maktlösa än någonting annat som existerar på denna jord, det är många som drivs av den naturliga sexual lusten och till vilken nytta? Sex är ett gift som gör oss till de djur vi egentligen är, kärlek är som en förfinad del av det giftet man blir beroende av det och till slut tar det död på oss allihop.

det är ett faktum att om man älskar mycket i sin omgivning känns själva livet lättare, men att sedan det beroende man har utvecklat kan lika gärna förtära en och göra att man gör något mycket dumt eller exempelvis dör i förtid.

det må låta dystert och att jag inte är kapabel till att älska eller att jag är världens bittraste och fegaste människa på denna jord men NEJ, det är fel.

Jag är beroende, jag kan inte sluta älska och det är mitt gift som tär på all den energi jag har i min ägo, jag vill stänga ute folk alltså stänga av mina känslor och Javisst nog har jag lyckats till en viss del men att hålla allting inombords när det ligger och gnager hål på både hjärna och hjärta är inte det lättaste.

Jag tittar ut genom fönstret nu (03.24) och jag antar att den lilla solen håller på att gå upp eller något liknande för det är ljust och fint ute, solen skiner och jag hör fåglarna också. Jag har inte kunnat blunda och somna in eftersom att det sjunger så irriterande i mitt huvud och bilder som i en dröm vill i nte sluta visa sig, men nu kanske jag kan sova då jag ramlar ner på huvud kudden, vad tror du? Ja.. Godmorgon